Alla Känner Alla

Jag kom in på det lite tillfälligt när jag var 16, då fick jag ett extrajobb på den lokala tatueringsstudion i Sandefjord. Jag gillade att rita och kunde få hjälpa till med städning och som receptionist ett tag. Så jag gjorde det genom gymnasiet och gick då konstlinje i tre år och sedan en folkhögskola i Danmark i 1 år efter det för att försöka hitta rätt i vad jag ville göra. När jag var 19 började jag vara lärling på riktigt. Det var på den vägen jag kom i kontakt med tatueringar och sånt.

Du hade en väldigt uppstyrd väg haha, generellt så tänker jag att man blir tatuerare om man inte gillar att gå i skolan och är lite konstig, haha.

Ja men att man vill göra något praktiskt och kreativt istället för att gå en traditionell “vanlig” väg. Jag tycker det är coolt att det finns ett yrke fortfarande där man inte behöver en utbildning utan det är mer ett hantverk som man lär sig att utföra genom praktik. Jag och Lotte har kört lika länge, jag började också när jag var 19. Min moster är tatuerare och jag flyttade från Stockholm till Stenungsund där hon hade sin studio. Jag var lärling där i 3 år, flyttade sedan till Göteborg och jobbade där och senare hit till Malmö.

Ja, halva jobbet som tatuerare är att rita, ofta så vet inte kunden exakt vad de vill ha och då hjälper vi till att rita upp det på sättet vi tycker blir fint.

Ja det finns såklart men ofta blir det som att dem som kör en stil hänger ihop för att det fungerar bra att “genre:a” sig på det sättet nu. Vi försöker att ta in tatuerare med olika stilar för att inte köra för mycket på en och samma linje.

Nej, jag vet inte om man kan kalla det för det längre. Det var det förut men i Sverige är det nog för mainstream nu för att bli kallad en subkultur.

När vi började tatuera så var det mest tidningar, och det var kanske lite trashigt tyckte många att ha tatueringar. Men efter Miami ink och alla sociala medier så har det blivit mer accepterat av allmänheten.

Tidningarna var vårat instagram kan man säga, trenderna stannade längre då om man jämför mot nu. Folk verkar inte vara lika genuint intresserade nu utan kanske mest vill ha en tatuering bara. Det kan ju vara både positivt och negativt.

Förr så behövde man verkligen leta sig fram till vem som var bra på att tatuera medans det nu är väldigt lätta att hitta olika tatuerare och det är ju en positiv sak.

Något som är nice är dock att vi fortfarande får mycket kunder via ryktesvägen, vilket då innebär att man har gjort ett bra hantverk och varit trevlig. Man kan såklart göra reklam för sig själv men jag tror att det viktigaste för att få bra och mycket kunder är att ha ett bra bemötande.

Trenderna förändras efter sociala medier, som nu tex är det små tatueringar som är inne och får massor av likes medan en fantastisk helrygg inte får något alls.

Så var det inte förr när man gick på mässor eller kollade i tidningar, då var det dem stora tatueringarna som fick all uppmärksamhet och de små tatueringarna som gjordes bara var något som visade ens bredd.

Som tatuerare kan det ibland bli som att man vill säga, kolla på detta det är ascoolt för att det är svårt eller stort eller tekniska typ. Men det funkar inte alltid eftersom det kanske inte är trendigt just då.

Rasistiska grejer!

Ja vissa stötande grejer. Eller saker som inte är ens stil, men då kan man å andra sidan bara referera till någon annan.

Ja, men det finns också styrka i att ha en studio med en viss genre. Till en början så tänkte vi inte att alla som jobbar under Malört skulle ha sin egen stil det bara råkade bli så. Vi är mest glada över att kunna göra det vi är bra på så länge det går.

Supertrevlig! Haha.

Jämfört med andra studios som jag jobbat på i England och i Danmark så känns detta inte lika mycket som jobb utan mer som att man gör något kul med sina vänner.

Ja, vi tar också in mycket gästartister som man får jobba med och då träffa nya människor och det håller det roligt och spännande. Det får också kunderna att bli nyfikna för att de ser att det händer saker hos oss.

Ja genom gästartisterna så blir man också ännu mer nyfiken och får ny inspiration.

Ja det ingår ju i kallprats fraser att säga vad man jobbar med så det blir att man är vad man jobbar med mer eller mindre. Att vara tatuerare tar upp väldigt mycket av ens tid, man ritar på kvällarna och tatuerar på kvällarna så det blir ju som ens identitet kan man säga.

Det blir lite mer en livsstil än ett jobb eftersom man håller på med det hela tiden.

Det är väldigt lyxigt och balanserat att kunna sitta själv i rit rummet och lyssna på podcast, men också kunna få mycket socialt när man sitter med kunder i flera timmar som har olika intressen och som jobbar med allt möjligt.

Det är häftigt att man kan tjäna pengar på sin hobby. Det var ju detta som var ens mål när man började som lärling för 1000 år sedan att kunna få tatuera det som man ritade. Och nu gör man det varje dag på ett ställe där man får välja allt från hur det skall se ut och hur stämningen skall vara. Det är lyxigt och kul!

Processen är väldigt pedagogisk, man visar en skiss och om kunden vill ändra på något så ändrar man det tills man kommer överens.

Det har hänt nån gång att något har behövts fyllas i efterhand eller så men det är också en del av läkeprocessen.

Det är inte så mycket som kan gå fel eftersom vi planerar allt med kunden innan.

Ja tex om man inte kan komma överens med kunden under själva skiss momentet så försöker man lämna över det till någon annan som kan möta kundens behov istället för att ta risker, det finns inte så mycket rum för att göra misstag och ta risker.

Om kunder är osäkra så kan det bli så att man säger att dem får gå hem och tänka över det och komma tillbaka när de är säkra istället för att det skall bli något dem ångrar sedan.

En gång gjorde jag ett pannkaksrecept på en tjejs magen vänd åt hennes håll så att hon kunde stå utan tröja och laga pannkakor, det var ganska konstigt men roligt. Amanda som också jobbar här tatuerade in Zlatans mun på någon.

Kommer inte på någon konstig men en gullig, det var en som tatuerade in sin bästa kompis på sitt lår när han stod och vinkade med en flamingohatt. Kompisen visste inte om det men han visade honom på hans födelsedag.

Det var en kille som friade genom sin tatuering en gång. Vi hade tatuerat in två boxar för “Ja” eller “Nej” och så kom hon och fick fylla i med tatueringspistolen. Hon svarade ja haha.

Porträtt är svårt just för att det tar lång tid och det är lager på lager med skuggor, det är inte bara att linjera och fylla i. Men det är det svåra som också gör att det blir kul.

Ja det är det som gör att det blir kul, annars så kan man nog bli lite bortskämd och lat om man inte gör det lite jobbigt för sig ibland.

Ja min familj var inte så glada i tatueringar till en början och trodde nog att det var en fas som skulle gå över, sen tog det aldrig slut haha. Men nu tycker dem att det är jättehäftigt och roligt.

Så fort man börjar kunna livnära sig på det så brukar det gå över med föräldrarna. Men det var nog ingen i min familj som förväntade sig att jag skulle bli akademiker direkt.

Min moster är ju också tatuerare och slutade nyss att tatuera 71 år gammal. Hon har tjatat på mig jämt att jag skall börja tatuera medans jag sagt att jag kanske ändå skall gå klart skolan men det tyckte hon var onödigt hahah, så det var ju lite tvärtom för mig. Det var ju rätt så ovanligt för den tiden att vara kvinnlig tatuerare så jag tyckte ju att hon var jätte cool, så hon har haft stor inverkan på mig.

Det är asmycket bättre nu.

Ja verkligen, i våran bubbla känns det nästan som att det finns fler kvinnor än män nu. Vi är tre kvinnor som har denna studion och får hit väldigt många gästartister som är kvinnor. Vi har inte aktivt sökt bara kvinnor som gästartister men det har liksom blivit mest det ändå och det gör ju inget.

Jag har blivit väldigt van vid det eftersom vi jobbar med det hela tiden. Men när man kommer och skall få sin första tatuering så är det ju såklart en jättestor grej. Då är det ju väldigt bra att man kan lämna över det till någon som hos oss. Och att man så lätt nu iochmed internet kan se vad man kan få och då kunna känna sig bekväm i det. Men att det sitter där för evigt det tänker jag inte så mycket på.

Kanske att jag tänkte på det till en början, men det är ju det som gör att tatueringar är intressanta, att de är permanenta annars hade det inte varit lika coolt och roligt.

Typ inte, det är kul att se vad som var då när man började tatuera sig och trenderna som man påverkades av då jämfört med nu. Det är ju inte coolt att bara ha coola tatueringar haha, måste ju ha lite fula också för att väga upp.

Jag tycker det är fint att ha lite blandat. Det finns tatueringar som jag inte hade valt idag men som berättar minnen från när man var 18 typ. Det blir lite som ens egen tidslinje.

Man kan hitta det i gamla tatueringar, men oftast söker jag mig bort från andra tatueringar när jag vill hitta inspiration till något nytt.

Jag kollar på mycket arkitektur.

Ja, och gamla illustrationer.

Förra studion hette Hjärta av guld och det var rätt så många butiker som hette något med hjärta och eller guld så det blev ofta fel när mail skulle skickas till oss osv.

Så vi ville ha något namn som ingen annan butik hade och det skulle vara ett ord och det skulle se snyggt ut. Samtidigt så är det lite domedags historier runt malört och eftersom det är en tatueringsstudio så skall det vara lite tufft.

Det är också nice med något som inte är så himla uppenbart tufft som blod, död och smärta och sånt Malört är lite mer subtilt domedagskänsla haha.

Den förra ägaren till studion Tomas, hans mamma var antikhandlare så det är därför som det är så mycket antika möbler här inne. Det är många som kommer in och tror att det är en antikaffär och sedan hör dem tatueringsmaskinerna och då ryggar dem tillbaka och backar ut, haha.

Ja det är också Tomas fel haha.

Ja när han startade så var det mer saker som såldes här och han spelade musik i ett hardcore band så det var lite skivor och böcker. Och hans fru hade en butik bredvid så dem hade lite saker ihop med den butiken.