Alla Känner Alla

Jag kommer från Iran från början, ett ställe som heter Kalārdasht. Det ligger vid Kaspiska Havet, tolv mil från huvudstaden Teheran. Det är samma klimat som Sverige där, det snöar och regnar, precis som i Sverige. Vi var fem bröder och fyra systrar. Min far var lärare, och för att klara ekonomin jobbade vi hela familjen med marken och odlade. Man var alltid inblandad med familjens jobb och familjens ekonomi.

När man slutar gymnasiet i Iran måste man antingen göra militärtjänst direkt, eller så fortsätter man till universitetet och sen gör man militärtjänst. När jag slutade gymnasiet började revolutionen i Iran.

Jag var jätteduktig i skolan, men jag hade svårt att komma in på universitetet eftersom min familj var lite vänster. Man måste gå genom ett filter där de bestämmer vem som kommer in. Jag sökte till några olika skolor men kunde inte komma in, så jag var tvungen att göra militärtjänst, eftersom jag ville komma utomlands och studera. Militärtjänsten är 18 månader, efter en månad började kriget mellan Iran och Irak, och de skickade mig till linjefronten. Jag var 24 månader vid fronten, det var väldigt hårda tider. Många av mina vänner från samma grupp lever inte idag. Det var katastrofalt det kriget.

När kriget tog slut kunde jag välja att komma utomlands. Vi hade väldigt dålig ekonomi, vår familj var stor och de kunde inte försörja mig. Vid den tiden grep de också många vänsteraktiva, och jag visste att förr eller senare kommer de att gripa oss. Jag hade ingen framtid där, jag var tvungen att ta mig ut. Jag kom till Turkiet med buss, efter några månader tog jag mig vidare till forna Jugoslavien, det var det enda landet som gick att nå för att komma till Europa för att leva fritt och studera. Jag började studera medicin där och stannade nästan fem år.

Min fru studerade historia vid samma universitet, vi träffades där. Hennes kusin gick i min klass och vi hälsade på hennes familj i Kosovo. Sen började oroligheter även i Jugoslavien och vi och många andra bestämde oss för att komma till norra Europa. Jag hade en bekant som sa att Sverige är ett fritt land, ett bra land och man kan utvecklas och studera och blir stöttad av staten. Dåförtiden var det så, nu vet jag inte, det kanske är lite annorlunda.

Det var svårt. Vi kom via Jugoslavien med buss, sen med tåg genom Tjeckien och Slovakien. Sen kom vi till Polen, där en vän hjälpte mig. Han köpte en båtbiljett till oss, vi satte oss i båten och kom till Nynäshamn i närheten av Stockholm. Jag har aldrig varit där igen, jag bara vet att jag kom dit. De tog oss till polisen i Stockholm och de frågade varför vi kommit hit, jag förklarade situationen, att jag har svårt att återvända till Iran. Det var en torsdag jag var på intervjun, på måndagen sa de att jag fick stanna.

I början var vi i ett flyktingläger i Hofors, därifrån kom vi till Malmö.

Samma vecka som vi flyttar hit läser jag en annons i tidningen att travbanan i Jägersro söker en diskare. Källarmästaren såg mig och frågade “Varför är du här?”, jag sa att jag läst annonsen. Han bad mig berättade om min bakgrund, jag berättade och han sa att jag kunde börja samma dag. Jag var tio år där, första året som diskare sen kände jag att jag måste gå vidare. Jag gick en utbildning i servering och restaurang, sen kom jag tillbaka till travbanan och jobbade i baren och fick mer ansvar. Men det var ett stort bolag, och jag såg att det fanns ett tak, att man inte kunde utvecklas mer än vad de tillät. Om företaget gick bra var allt chefernas ide, om det gick dåligt var det personalens fel. Jag tänkte det är bättre att jag går och skaffar mitt eget.

Det var en liten pizzeria här på hörnet, Pizzeria Nobel. Jag köpte den, och eftersom jag hade kunskap och utbildning kunde jag få alkoholtillstånd väldigt snabbt. Precis intill låg en skoaffär som heter Lindahls Skor. De var jättekända och folk kom hit från hela Malmö för att köpa skor. De var mina kunder, de åt här hos mig.

En dag kom han till mig och sa “Jag är trött, jag ska lägga ner affären”. Jag sa att “Du, berätta inte för någon, men jag köper gärna lokalen”. Han sa “Nä men det är bara en tanke, det är inte aktuellt”, så jag sa “Okej, ska vi göra ett avtal du och jag? Den dagen du säljer lokalen så blir jag första, och jag kan betala dig en handpenning”. Han sa okej och gav mig handen. Efter ett år ville de lägga ner, och det var många som ville ha lokalen. Han sa att han redan gjort en affär och de sa “Hur då? Du är ju inte ens stängt än!”, han sa “Nej men jag har lovat den här killen.”

Skoaffären var fram till där vi har spelautomaterna idag, på andra sidan låg en damklädesaffär och en kappaffäre. På den tiden fanns inte köpcenter på samma sätt som idag, det var fullt av parkeringsplatser utanför och folk kom hit istället. Men skoaffären var den största och viktigaste, så när den stängde så var det svårt för de andra, de var beroende av varandra. De kom till mig och frågade om jag ville ha deras lokal också och jag sa ja. Nu har vi köpt nästa lokal också som vi snart ska öppna.

Jag tänker att livet blir roligare om man har någonting att göra och lägga sitt fokus på, och inte sätta stopp för sina projekt, så det är därför jag fortsätter.

Och på helgerna har vi så mycket folk att det inte finns plats.

I början var det jättesvårt. Just att komma från ett annat land, en annan kultur, och driva företag när man inte har kunskapen om systemet. Och den äldre generationen litade inte på oss, de kände sig inte trygga folk med utländsk bakgrund. Det tog kanske ett år innan de upptäckte att vi är som de, att jag är som de. Idag är det annorlunda, vissa av de som kommer hit har jag sett springa efter sina föräldrar och sitta här och äta pizza, och idag är de här med mina sina kompisar och dricker öl hos mig. De vet att jag varit här i 21 år och känner sig säkra här, hemma här. Det är jätteviktigt.

Rex, det var en biograf i Iran. Innan revolutionen började var det någon som satte eld på biografen och stängde dörrarna. Nästan 300 människor dog. Efter att det hände hade man det hela tiden i huvudet. När jag öppnade tog jag namnet som minne av de som dog. Det är också enkelt, man kommer ihåg det. Om någon säger, “Vi ses på Rex”, så är det lätt att minnas.

Jag har sett en jätteförändring, jag har varit med i hela utvecklingen. Innan efter klockan åtta på kvällen var det inget liv, knappt något folk alls. Vi stängde klockan tio då. Men nu är det helt annorlunda, det har blivit lite generationsskifte. I början var det en grupp äldre kunder som ville försöka bestämma. De kommer inte hit längre, nu är det istället en stor grupp yngre som går ut efter klockan nio och är väldigt enkla och glada. Vi brukar aldrig ha problem med någon, det är en positiv förändring.

Ja, min fru och min yngsta son hjälper till jättemycket. Men jag hade en dröm, och jag har sagt till mina barn hela tiden, att jag inte vill att de ska ta över mitt jobb. Jag försökte så mycket som möjligt att de ska göra något annat. Det är en svår branch, jag jobbade hela tiden. Jag hade ingen tid att träffa mina barn, vi träffades bara här, och när jag kom hem var jag så trött att jag inte orkade. Därför ville jag inte att de skulle ha det livet.

Jag vet att jag gjorde fel, eller jag gjorde både fel och inte – jag var tvungen att själv göra allting. Du skulle gå och köpa vitkål där, köpa köttet där. Du var hela tiden tvungen att springa och göra allting själv. Man har ett jobb för att skapa ett enklare liv, för att ha nytta av sitt liv, men för oss så var våra liv till våra jobb, våra jobb var inte för att använda våra liv.

Nu är det inte så längre. Vi kunde inte förutse allt som hänt med internet, nu kan du bara beställa och allt kommer hit. Så ifall de vill ta över så hade det inte varit likadant och jag tror det skulle fungera. Jag hoppas på att kunna komma hit som pensionär. Jag har minnen av allt här inne.