Hur blev du karaokevärd?
Min vän Jesper fick jobb här direkt efter studenten som karaokevärd, och ett halvår senare behövde dom en till och frågade mig om jag ville komma in. Jag hade aldrig sjungit karaoke i hela mitt liv. Och i början… Det var rätt kaotiskt, på den tiden fick vi dricka medan vi jobbade, och vi var ofta rätt så mycket mer än kunderna liksom..! Men så hamnade jag där och så var det bara ett extraknäck och sen fastnade jag för det. Sen har det bara eskalerat. Alltså, hade det funnits ett heltidsjobb med karaoke så hade jag haft det, definitivt, vad det än är. Jag tycker det är så jäkla roligt.
När var första gången du var på Azalee?
Haha, jag och chefen skrattar åt det fortfarande.
Första gången jag var här var första arbetspasset. Jag hade precis fyllt arton och ville hänga på möllan som alla dom andra. Så jag kom in här, helt jäkla dyngrak. Jag hade festat som fan hela dagen, och jag skulle jobba samma kväll. Jag gick in i köket, skulle hälsa på min chef sluddrade “Hej, Fredrik, trevligt att träffas!”, och han bara “Ja men det här blir ju jättebra…”. Han tog fram något anställningsbevis jag skulle skriva på och jag skrev ju på fel rad. Vilket jäklar intryck, att komma in på sin nya arbetsplats, dyngrak, ska jobba, skriva fel på sitt anställningsbevis, som jag fortfarande har. Det var första gången jag var här.
Azalee… Jag har hört väldigt många saker. Jag har hört att det alltid stinker här, vilket jag aldrig vart med om riktigt tror jag.
Hur skulle du beskriva det här stället?
Azalee är ett rättså unikt ställe, det är också en av Möllans äldsta pubbar. Det bildades 1977 av en snubbe som heter Bengt. Han var vakt här innan dess, när det hette Arizona, sen köpte han stället. Han kommer hit ibland och hälsar på.
Det finns ett uttryck i Malmö, eller kanske överallt förresten, sunkpub. Det låter negativt, men det behöver definitivt inte vara det. Jag tycker Azalee är en rätt så go’ sunkpub. Sunket kommer nog från de mörka färgerna, mörkbrunt överallt. Men det är ju väldigt hemma för många. På 70-talet såg ju alla pubbar ut så här, och alla hem såg ut såhär. Det enda vi saknar är heltäckningsmatta så är vi hemma.
Karaoken vet jag inte riktigt, jag tror det är min chef Palle som började med det. Han spelade skivor, och så var det en sladd som gick hela vägen till andra sidan rummet där folk sjöng. Sladden var ju i vägen hela jävla tiden, och det tog 5 minuter för en skiva att ladda. Sen har det utvecklats, scenen fanns inte här innan till exempel. Dom har ju byggt om tusen gånger här. Men Azalee… Jag har hört väldigt många saker. Jag har hört att det alltid stinker här, vilket jag aldrig vart med om riktigt tror jag. Sen har jag hört att det är Malmös mysigaste pub, med de gamla möblerna och dunkla färgerna, och skitgod mat. Och det säger jag inte bara för att jag är kock i köket – jag har ätit här i fyra och ett halvt år och jag äter fortfarande samma sak. Azalee har många saker som får det att bli populärt, och karaoken är helt klart en av dom.
För många är det att komma hem att komma hit. Det är många stammisar som har kommit hit sen det startade, dom känner sig mer hemma här än i sitt eget hem. Dom känner sig välkomnade, och chefen är ju polare med allihopa.
Vad är det bästa det du sett på Azalee?
Det bästa jag sett här under mina två och ett halvt år, det var två snubbar, den ena kom upp med en flöjt, den andra med en mic, han visste knappt hur man skulle hålla den. Så finns det en parodi på Titaniclåten My Heart Will Go On på flöjt på youtube, en snubbe som spelar fel liksom, och så blir det jätteroligt. Och dom gjorde det här live! Han spelade den melodin fast fel hela tiden, precis som i youtubevideon, och jag har aldrig garvat så mycket i hela mitt liv, alltså jag stod dubbelvikt här i karaoken och bara… Det var så genialt! Jag tror folk applåderade i fem hela minuter efteråt. Det är det bästa jag sett.
Vad är det med det som är så speciellt med karaoke?
Det kan låta både sorgligt och roligt men hela den här grejen med att ha sin five minutes of fame, att vara en artist i en liten liten stund. Att få gå upp där och sjunga inför en jäkla massa folk, och vara den man drömmer om att vara och ha den här spotlighten.
Det händer väldigt mycket, för alla som är här, och speciellt för den som sjunger, det är så jäkla häftigt. Jag har sett folk bli så nervösa att dom inte kan sjunga ett enda ord, men sen när dom går av scen och pratar med en så pratar dom skithögt. Och sen har jag sett tvärtom, folk som är helt tysta, blyga och försiktiga, sen när dom går upp på scen så är dom min värsta mardröm. Den händer mycket i kroppen, mycket nervositet, folk som är taggade. Folk tänker när dom har influensa att “Nämen vi sticker och sjunger på Azalee!”.
Vem är Aicha?
Ja vem är Aicha… hon är en sån jäkla ikon för Azalee. Folk kommer hit ibland endast för att se henne live. Man kan inte mucka med henne, kommer du för nära eller överraskar henne så säger hon “Step away from the queen!”.
Folk säger att hon är Möllans drottning. Hon tar ingen bullshit, hon ser dig för vem du är och agerar på det. Hon är en fantastiskt ärlig människa, det kan vara bra och dåligt, men jag bara upplevt det som bra. Sen har hon alltid, så länge jag jobbat här och förmodligen innan dess, avslutat karaokekvällen med en låt, den sista låten på kvällen. Alltid samma låt, I Try av Macy Gray. Och det är det som jag sa innan, när publiken blir galen av en människa som står på scen. Det är mer eller mindre vad man får uppleva när Aicha går upp på scen.
Sen när låten börjar fadea ut så tar hon micken och alla applåderar och skriker hit och dit. Sen blir det lite tyst och man undrar “Vad fan händer?”, sen börjar hon “I try to say goodbye…” och då är hela publiken igång direkt, alla sjunger, hon behöver inte ens röra läpparna helt ärligt. Sen ger hon mig micken, och gör det igen utan mic, och då sjunger hela Azalee.
Den låten är fyra minuter lång, men med det avslutet hon gör blir den sju minuter. Det är så jäkla häftigt att se. Jag kan inte tänka mig ett Azalee utan Aicha.
Alla som är på dom där fotona kommer antingen hit fortfarande, har flyttat härifrån eller är döda
Vad är grejen med julaftonsfotona förresten?
Haha ja just det, jag tror det står “Julen på Azalee -99” och “Julen på Azalee -98”. Då var jag bara tre fyra år gammal. Jag tror att chefen som hade alla dom där fotona satte upp dom precis när de hade tagits, sen har dom hängt här sen dess. Alla som är på fotona kommer antingen hit fortfarande, har flyttat härifrån eller har dött. Jag är förstås inte fotona, men kanske min farmor är där! Alla har ju hängt här när dom var yngre, i alla fall i mina föräldrars och farföräldrars generation, dom har varit här minst en gång i sitt liv.
Sjunger du själv?
Ja alltså jag är en karaokefantast själv också. Nu händer det inte lika mycket längre men om jag blir uppbjuden här så sjunger jag gärna, om det är en låt jag kan. Jag kan väl kalla mig själv sångare, typ, musiker. Jag hade till och med 56 helger i rad på Ice under lite mer än ett år, jag stack alltid dit efter jobbet förut. Så jo, jag sjunger absolut, men jag är lite kräsen med vilka låtar jag sjunger, för att jag vill ändå naila det liksom. Jag vet hur det är när folk inte kan sina låtar!
När började du med musik?
Jag var ju en liten kille som var helt kär i Simpsons och jagade tjejer så jag hade inte tid för sånt. Men det kom nog när jag upptäckte att jag hade lätt för musik i skolan. Jag hade taktkänsla, jag förstod vad dom snackade om. Om det så var rytmer eller teori eller gitarr så lärde jag mig alltid väldigt snabbt. Och det är väl bara att tacka och vara glad för, jag försökte inte riktigt om jag ska vara ärlig, det bara var där.
Sen har jag alltid spelat och samlat på gitarrer. Jag är dum i huvet, jag samlar på gitarrer och förstärkare. Jag har alldeles för många. Sen har jag spelat i massa olika band. Hattmannen, Jesper, och jag har haft ett band en gång i tiden, Dynamic Duo and the Eavesdroppers. Sen hade jag ett band som nyligen splittrades faktiskt, Sanna Hansson and the Swatchmen.
Hon skrek, hon brölade, allting var bara så jävla bra. Hon fick en stående ovation av hela Azalee efteråt.
Och vad tyckte du om karaoke innan du började jobba här?
Jag tror jag tänkte som alla andra tänker om karaoke – “Det är bara Japanerna som håller på med det” och “Det är jävligt löjligt”. Dom flesta brukar komma med dom kommentarerna. När jag säger till folk att jag är karaokevärd så tänker dom “Okej, så du leker på jobbet”. Dom hade väl dom tankarna, att det är löjligt, bara på kul, att det är cringe och “Varför gör du det?”. Men sen när dom väl kommer hit och upptäcker hur det är så kommer dom aldrig att sluta med den igen. Det är lite så, det är beroendeframkallande.
Det var ett par tjejer här förra helgen som var skitblyga. Dom kom fram och ville sjunga något och jag sa “Ta nånting lätt”, så tog dom Mamma Mia eller nåt sånt, och var skitskraja. Dom ville verkligen inte och var nära på att gå av igen. Sen gick dom upp där och gjorde det. Jag tror dom kom fram med tio lappar var efter det. Det är det där första steget att gå upp och sjunga som tar emot, sen blir man hooked direkt. Jag är fortfarande hooked, jag tror jag kommer hålla på med karaoke hela mitt liv.
Vad är det mest minnesvärda som har hänt?
Svensexor och möhippor… herregud!
En gång var det en snubbe som skulle gifta sig, och av någon anledning så var han utklädd till en korv, en korv med bröd. Han skulle sjunga Lady In Red, hans fru älskade rött tydligen, men hon var inte där så jag förstår inte varför. Plötsligt lyfter alla hans vänner upp honom, som en korv, och så börjar dom äta av honom. Det var kul men det var lite absurt också, “Vad fan gör ni liksom?, ja han utklädd till korv men han går ju inte att äta för det. Jag har jobbat här i snart fem år, och jag historier så att jag kan berätta tills jag dör. Många minnesvärda grejer.
Sen häftiga grejer, som när det kom in en tjej som satte sig i baren och såg inte ut att känna någon. Så frågade hon “Kan jag få sjunga Paradise City med Guns and Roses?”. Och jag har nog aldrig… alltså hon var en rockstjärna. Hon gjorde den per-fucking-fekt, från början till slut. Hon hade energi, bjöd på sig själv, alla toner var rätt. Hon skrek, hon brölade, allting var bara så jävla bra. Hon fick en stående ovation av hela Azalee efteråt. Och det är då, när publiken blir galna av någon som sjunger, då är det gåshud. Den som sjunger är överlycklig, alla som är här tycker dom har sett det fetaste nånsin, och jag får betalt för att se på det.
Det är lite som en smak av hur det kan vara att stå på scen och sjunga inför miljontals människor. Jag kanske glorifierar det och gör det större än vad det egentligen är, men det är den charmen jag har funnit i det, och jag kan inte sluta tänka på det riktigt. Det är nog det som driver mig också, att jag älskar det så himla mycket.